Fotoalbum.

Efter 2 veckors semester utomlands rullar vardagen på igen. Z har redan jobbat en vecka och på onsdag ska Willian skolas in på förskolan. Jag sitter och väljer ut bilder till Willians fotoalbum och har svårt att inse att tiden har gått så fort.
Redan 1 1/2 år sen jag låg inlagd på Ryhov och bara var några dagar ifrån att träffa bebis, vilket jag då inte visste...
 

 
Ibland känns det som evigheter sen men samtidigt känns det som att det var igår vi kom hem
och insåg att stl 44 var för stort. Å jag minns dagen vi blev utskrivna från neo och fick sonden borttagen ♥
 
Idag blir det en promenad i Korsberga med Tina, Fanny och hennes Lykke efter lunch.
Sen får vi väl se om jag får bilderna i ordning så Willian kan få sitt album innan han flyttar hemifrån.

Din födelsedag.

19 juni. Din 66:e födelsedag. Första utan dig här. Senast igår kände jag en enorm stress av att göra något speciellt av den här dagen, för att hedra dig. Samtidigt som jag kände att jag helst inte ville träffa någon alls och bara ligga under täcket hela dagen. Mors dag var ingenting jämfört med det här.
Nu när dagen snart är över inser jag att det inte gör någon skillnad vad jag än gör. Jag tänker lika mycket på dig oavsett var jag befinner mig eller gör. 
 
"Hon finns med dig." Jag har alltid tyckt att det låter så fånigt. Men fan vad det är sant. Fast på ett helt annat sätt.
Förr har jag bemött det med religiösa kopplingar, men jag har helt enkelt tänkt på det ur fel synvinkel. Hon sitter inte nånstans och vakar över oss, hon ser inte oss. Men från mitt håll... Hon finns verkligen överallt.
Saker jag aldrig tänkt skulle kopplas till mamma blir så tydliga på något sätt. Minnen jag inte lagt tid på tidigare, sakers innebörd, student, prat om Kolmården, i princip varje gång jag tittar på Willian.
Mitt huvud bearbetar så många minnen och det ger mig så mycket, mest tacksamhet.
Tacksamhet och en ro, samtidigt som det ibland kan göra mig andfådd och få mig att tappa andan på samma gång.
 
 
 
 
Kvällens blombukett fick en ny innebörd.
Jag plockade det som fanns och gjorde något fint av det. Lite som du gjorde med livet.
Du såg det som var här och nu och lät det glädja dig.
 
Godnatt mamma ♥

Våren.

Trots allt fint runtomkring mig så känns det extra tungt nu. Trots försämringar hoppades jag på en sista vår tillsammans.
Nu är våren är här men inte du.
Du är en stor del av våren för mig. Det är inte med glädje jag plockar liljekonvalj längre utan med tårar i ögonen.
 
 
Det känns så ofattbart att aldrig kunna träffas igen. Ibland får jag känslan av att du bara har varit på semester och att det var så länge sen vi sågs så nu måste jag och Willian åka och hälsa på dig. Om det ändå vore så.