En härlig helg.

Helgen har varit rätt bra ändå, särskilt söndagen. Den började med lekträff här i byn med kompisar till Willian. Sen spenderades resten av dagen hemma ute i trädgården. Willian övar för fullt på att lära sig gå och han tar sig fram väldigt snabbt om man håller honom i ena handen. Vi har knatat runt i trädgården, klappat på kalvarna, blåst såpbubblor och inspekterat nästan varje sten i grusgången. Zoran har tagit sig an min gamla trehjuling, som var mer rostig än gul så det ska bli kul att se slutresultatet. 
 
 
 
 
Trädgården är helt full av vårlök och svalört.


Idag är det kallare och gråare ut vilket kan vara skönt också. Nu sitter jag och försöker knepa ihop en hemtenta men har lite svårt att fokusera. Senare ska vi in till stan, Willian och jag ska passa på att handla blommor och fröer medan Zoran är på arbetsträff på nya jobbet. Jag har hittat några gamla mjölkkannor som jag ska plantera i hade jag tänkt, samt lite befintliga tomma platser som finns på gården. Hemtentan kan man skriva på nån annan gång, mycket roligare att göra det fint.
 
 

Solens strålar värmer.

Helgen som gick spenderaders en hel del ute och vi har tagit vara på solen. I söndags blev det en långpromenad med Zoran och Willian. Det var så lugnt och stilla, riktigt fint. Det ger mig så mycket kraft och glädje samtidigt som jag helt plötsligt kan börja gråta. Mitt i allt det fina är det något som ändå saknas. Allt vi hittar på, allt som Willian lär sig tänker jag att jag ska ringa och berätta för dig sen. Det är så mycket jag vill säga dig.
 
 
 
 
 

Älskade mamma.

En tidig onsdagsmorgon i februari somnade du in.
Jag har så svårt att förstå hur vardagen kan fortsätta rulla på trots att något av det värsta har hänt mig.
Igår var det begravning och det kändes som en käftsmäll
Idag har jag varit så ledsen. Jag saknar din röst, dina varma kramar och våra samtal.
Jag är så ledsen för allt du missar angående Willian men så glad för den stunden du och han fick tillsammans. 
 
Vissa dagar går faktiskt bra. Vissa dagar kan jag knappt andas.
 
Så svårt att förstå att du är borta.
 
Jag har blivit trött på att vara ordentlig och sammanhållen och tacka artigt till alla som hör av sig.
Jag är arg, ledsen, förbannad, uppgiven, känner ett stort jävla tryck över bröstet.
Varför svarar man att det är okej, att det får gå, när alla frågar hur man mår?
Allt jag vill är ju att ha dig tillbaka. Hur hanterar man det?