Din födelsedag.

19 juni. Din 66:e födelsedag. Första utan dig här. Senast igår kände jag en enorm stress av att göra något speciellt av den här dagen, för att hedra dig. Samtidigt som jag kände att jag helst inte ville träffa någon alls och bara ligga under täcket hela dagen. Mors dag var ingenting jämfört med det här.
Nu när dagen snart är över inser jag att det inte gör någon skillnad vad jag än gör. Jag tänker lika mycket på dig oavsett var jag befinner mig eller gör. 
 
"Hon finns med dig." Jag har alltid tyckt att det låter så fånigt. Men fan vad det är sant. Fast på ett helt annat sätt.
Förr har jag bemött det med religiösa kopplingar, men jag har helt enkelt tänkt på det ur fel synvinkel. Hon sitter inte nånstans och vakar över oss, hon ser inte oss. Men från mitt håll... Hon finns verkligen överallt.
Saker jag aldrig tänkt skulle kopplas till mamma blir så tydliga på något sätt. Minnen jag inte lagt tid på tidigare, sakers innebörd, student, prat om Kolmården, i princip varje gång jag tittar på Willian.
Mitt huvud bearbetar så många minnen och det ger mig så mycket, mest tacksamhet.
Tacksamhet och en ro, samtidigt som det ibland kan göra mig andfådd och få mig att tappa andan på samma gång.
 
 
 
 
Kvällens blombukett fick en ny innebörd.
Jag plockade det som fanns och gjorde något fint av det. Lite som du gjorde med livet.
Du såg det som var här och nu och lät det glädja dig.
 
Godnatt mamma ♥

Våren.

Trots allt fint runtomkring mig så känns det extra tungt nu. Trots försämringar hoppades jag på en sista vår tillsammans.
Nu är våren är här men inte du.
Du är en stor del av våren för mig. Det är inte med glädje jag plockar liljekonvalj längre utan med tårar i ögonen.
 
 
Det känns så ofattbart att aldrig kunna träffas igen. Ibland får jag känslan av att du bara har varit på semester och att det var så länge sen vi sågs så nu måste jag och Willian åka och hälsa på dig. Om det ändå vore så.
 

Hopp

I onsdags brast det för mig i skolan. Vi delade patientberättelser och vi kom in på hopp. Det pratades om hopp hos cancerpatienter och att utan hopp dör man. Jag tänkte på dig och försökte hålla tårarna borta. Jag såg dig framför mig när du stolt visade upp vad du kan göra, trots frakturer på bägge överarmarna. Som du kämpade!
Så länge benen fungerar, så länge jag kan stå på benen sa du.
Sen kom dagen då benen inte längre ville samarbeta.
Och efter ett par dagar var du borta.
💚♥💚