Solens strålar värmer.

Helgen som gick spenderaders en hel del ute och vi har tagit vara på solen. I söndags blev det en långpromenad med Zoran och Willian. Det var så lugnt och stilla, riktigt fint. Det ger mig så mycket kraft och glädje samtidigt som jag helt plötsligt kan börja gråta. Mitt i allt det fina är det något som ändå saknas. Allt vi hittar på, allt som Willian lär sig tänker jag att jag ska ringa och berätta för dig sen. Det är så mycket jag vill säga dig.
 
 
 
 
 

Älskade mamma.

En tidig onsdagsmorgon i februari somnade du in.
Jag har så svårt att förstå hur vardagen kan fortsätta rulla på trots att något av det värsta har hänt mig.
Igår var det begravning och det kändes som en käftsmäll
Idag har jag varit så ledsen. Jag saknar din röst, dina varma kramar och våra samtal.
Jag är så ledsen för allt du missar angående Willian men så glad för den stunden du och han fick tillsammans. 
 
Vissa dagar går faktiskt bra. Vissa dagar kan jag knappt andas.
 
Så svårt att förstå att du är borta.
 
Jag har blivit trött på att vara ordentlig och sammanhållen och tacka artigt till alla som hör av sig.
Jag är arg, ledsen, förbannad, uppgiven, känner ett stort jävla tryck över bröstet.
Varför svarar man att det är okej, att det får gå, när alla frågar hur man mår?
Allt jag vill är ju att ha dig tillbaka. Hur hanterar man det? 

Pulka och babyfika

Igår var det premiär för pulkan, man får passa på innan den lilla snön som är här försvinner.
 
 
Och när Willian sov sitt eftermiddagspass passade jag på att baka en kaka till dagens babyfika. Så smidigt att kunna få saker gjort när han sover. Så idag har det varit fulle rulle med 5 ungar och 5 mammor, men lika trevligt som vanligt. Det kommer kännas lite annorlunda nu när jag börjar plugga och inte bara kan sticka iväg på fika hela tiden...