Våren.

Trots allt fint runtomkring mig så känns det extra tungt nu. Trots försämringar hoppades jag på en sista vår tillsammans.
Nu är våren är här men inte du.
Du är en stor del av våren för mig. Det är inte med glädje jag plockar liljekonvalj längre utan med tårar i ögonen.
 
 
Det känns så ofattbart att aldrig kunna träffas igen. Ibland får jag känslan av att du bara har varit på semester och att det var så länge sen vi sågs så nu måste jag och Willian åka och hälsa på dig. Om det ändå vore så.
 

Hopp

I onsdags brast det för mig i skolan. Vi delade patientberättelser och vi kom in på hopp. Det pratades om hopp hos cancerpatienter och att utan hopp dör man. Jag tänkte på dig och försökte hålla tårarna borta. Jag såg dig framför mig när du stolt visade upp vad du kan göra, trots frakturer på bägge överarmarna. Som du kämpade!
Så länge benen fungerar, så länge jag kan stå på benen sa du.
Sen kom dagen då benen inte längre ville samarbeta.
Och efter ett par dagar var du borta.
💚♥💚

Solens strålar värmer.

Helgen som gick spenderaders en hel del ute och vi har tagit vara på solen. I söndags blev det en långpromenad med Zoran och Willian. Det var så lugnt och stilla, riktigt fint. Det ger mig så mycket kraft och glädje samtidigt som jag helt plötsligt kan börja gråta. Mitt i allt det fina är det något som ändå saknas. Allt vi hittar på, allt som Willian lär sig tänker jag att jag ska ringa och berätta för dig sen. Det är så mycket jag vill säga dig.