egotuilla

Trots allt fint runtomkring mig så känns det extra tungt nu. Trots försämringar hoppades jag på en sista vår tillsammans.
Nu är våren är här men inte du.
Du är en stor del av våren för mig. Det är inte med glädje jag plockar liljekonvalj längre utan med tårar i ögonen.

 

Det känns så ofattbart att aldrig kunna träffas igen. Ibland får jag känslan av att du bara har varit på semester och att det var så länge sen vi sågs så nu måste jag och Willian åka och hälsa på dig. Om det ändå vore så.