egotuilla

19 juni. Din 66:e födelsedag. Första utan dig här. Senast igår kände jag en enorm stress av att göra något speciellt av den här dagen, för att hedra dig. Samtidigt som jag kände att jag helst inte ville träffa någon alls och bara ligga under täcket hela dagen. Mors dag var ingenting jämfört med det här.
Nu när dagen snart är över inser jag att det inte gör någon skillnad vad jag än gör. Jag tänker lika mycket på dig oavsett var jag befinner mig eller gör. 

 

"Hon finns med dig." Jag har alltid tyckt att det låter så fånigt. Men fan vad det är sant. Fast på ett helt annat sätt.
Förr har jag bemött det med religiösa kopplingar, men jag har helt enkelt tänkt på det ur fel synvinkel. Hon sitter inte nånstans och vakar över oss, hon ser inte oss. Men från mitt håll... Hon finns verkligen överallt.
Saker jag aldrig tänkt skulle kopplas till mamma blir så tydliga på något sätt. Minnen jag inte lagt tid på tidigare, sakers innebörd, student, prat om Kolmården, i princip varje gång jag tittar på Willian.
Mitt huvud bearbetar så många minnen och det ger mig så mycket, mest tacksamhet.
Tacksamhet och en ro, samtidigt som det ibland kan göra mig andfådd och få mig att tappa andan på samma gång.