egotuilla

En tidig onsdagsmorgon i februari somnade du in.
Jag har så svårt att förstå hur vardagen kan fortsätta rulla på trots att något av det värsta har hänt mig.

Igår var det begravning och det kändes som en käftsmäll

Idag har jag varit så ledsen. Jag saknar din röst, dina varma kramar och våra samtal.

Jag är så ledsen för allt du missar angående Willian men så glad för den stunden du och han fick tillsammans. 

 

Vissa dagar går faktiskt bra. Vissa dagar kan jag knappt andas.

 

Så svårt att förstå att du är borta.

 

Jag har blivit trött på att vara ordentlig och sammanhållen och tacka artigt till alla som hör av sig.

Jag är arg, ledsen, förbannad, uppgiven, känner ett stort jävla tryck över bröstet.

Varför svarar man att det är okej, att det får gå, när alla frågar hur man mår?

Allt jag vill är ju att ha dig tillbaka. Hur hanterar man det?